Your Company
Sidan publicerad av anders.jensen@kvicksilveramalgam.se 

                                  

Rotfyllningar

Kategori: Artikel | Publicerad: 1993-04-04

TF 1993-04-04. Skrivit av Mats Hanson. Vi har tidigare behandlat rotfyllningsmaterial och deras synnerligen anmärkningsvärda sammansättning. Ingen som helst kontroll finns ännu. Det är fortfarande möjligt att N2 används. Efter tidningsskriverierna och polisanmälan mot importören lades fallet ner eftersom socialstyrelsen hade "glömt" att meddela importörerna att preparatet var förbjudet!

Det är emellertid tydligt att opinionen haft viss effekt eftersom fabrikanter av rotfyllningsmaterial nu anger “kadmiumfri” på förpackningarna. Åtminstone en analys har visat att det endast var texten på asken som

ändrats, inte innehållet. Vad gör myndigheterna egentligen?

Fokalinfektioner

En fråga som sammanhänger med rotfyllningar men som vi inte behandlat på länge är de s.k. fokalinfektionerna. Många har läst P. Störtebeckers böcker och fått en inblick i problemet och betraktar rotfyllda och infekterade tänder med misstänksamhet. Säkert åstadkommer både metaller och bakterier inflammationer (inflammation kan betraktas som kroppens reaktion på något främmande; infektion förutsätter att mikroorganismer är inblandade). Tar man bort den ena av faktorerna minskar belastningen och tillståndet förbättras men man blir inte nödvändigtvis helt bra.

Det finns gott om exempel från medicinska och odontologiska litteraturen att infektioner i tandpulpan, utan att metaller varit inblandade, åstadkommit svåra sjukdomstillstånd. Det kan ha varit så att under 1900-talets första decennier eller ännu tidigare utvecklades infektionerna ofta ganska långt innan man sökte behandling. Alla har sett skämtbilder där patienten sitter i tandläkarens väntrum med halvahuvudet uppsvullet.

Många av TF:s medlemmar har haft problem med inflammerade tänder, ofta rotfyllda och problemen har kanske lindrats när metallerna tagits bort men inte försvunnit förrän tänderna ifråga dragits ut. Ibland rapporterar patienter och tandläkare att en fruktansvärd stank har kommit när man extraherat tanden, trots att röntgen inte visat något speciellt anmärkningsvärt.

Av en händelse har en forskningsskatt kommit fram i ljuset efter att ha legat bortglömd och ihjältigen i mer än ett halvt sekel. Bakgrunden är att en näringsforskningsstiftelse, Price-Pottenger Nutrition Foundation, i sitt bibliotek hade två tjocka volymer, skrivna av Price 1923 och som behandlade de ofta förödande effekterna av att gå omkring med bakteriehärdar i dentinkanalerna i döda tänder. Böckerna kom fram i ljuset efter att en person som kom ihåg dem från 1920-talet kontaktat Huggins, kontroversiell tandläkare i Colorado. Huggins gav ut ett nytryck av en del av Price’ forskningsrapporter som fanns publicerade i medicinska tidskrifter under titeln: The Price of Root Canals. I år har en en av grundarna av American Association of Endodontists, G.E. Meinig, gett ut en översikt över Price forskningsresultat: Root Canal Cover-up Exposed. Meinig förmodar att han inte kommer att bli speciellt populär hos sina rotfyllande kollegor i endodontiföreningen. Det märkliga är att Meinig varit president för Price-Pottenger Foundation utan att veta vilken skatt han haft bakom ryggen. Han är en känd tandläkare och har i många år ansvarat för filmstjärnornas tänder inom Twentieth Century Fox Studio.

Vad är då som är så märkligt med Price forskning? Det man direkt slås av är omfattningen av väl utarbetade experiment; man använde sig av tusentals kaniner som fick implantat eller insprutningar av extrakt från rotfyllda eller infekterade tänder. Price samarbetade med ett antal av den medicinska forskningsvärldens storheter under början av seklet, bl.a. Charles Mayo (Mayo Clinic, ett världsledande sjukhus) och bakom hans resultat stod läkare och en forskningsstab på över 60 personer. Price var chef för American Dental Association’s Research Institute. Samma ADA som idag hårdnackat försvarar amalgam och förföljer tandläkare som tar bort det. Price forskningsresultat finns även i ADA:s bibliotek. Resultaten tegs ihjäl, uppenbart för att de var opassande, och fokalinfektioner glömdes bort av alla utom ett fåtal personer som t.ex. Störtebecker.

Vid ett besök i Colorado förra året fich Vera Stejskal och jag information om Price och hans resultat. Vi var båda helt förbluffade över kvaliteten, kvantiteten och de moderna metoder och slutsatser som genomsyrar Price forskning. Att läsa orginalartiklarna ger en samma känsla som när man studerar Stock’s arbeten. Price måste otvivelaktigt räknas som en av forskningsvärldens stora namn. Efter 1923 ägnade sig Price åt att studera primitiva folks tandstatus och hur den förändrades vid kontakt med civilisationen. Det var resultaten från dessa studier som ledde till bildandet av Price-Potter Foundation.

Vad händer vid rotfyllning?

Kortfattat visade Price med all önskvärd tydlighet att det är helt omöjligt att sterilisera en tand där pulpan är död. Normalt, i en levande tand, filtreras vätska från pulpans blodförsörjning och strömmar igenom dentinkanalerna och även ut genom porer i emaljen. Vätskan förnyas ca 10 ggr per dag. När pulpan är död upphör strömningen och bakterier utifrån kan etablera sig och överleva i kanalerna. Sterilisering av rotkanalen är möjlig vid rotbehandling men det behövs koncentrerat formalin för att desinficera dentinkanalerna. Det kan man inte använda om tanden sitter på plats. Sammanlagda längden av dentinkanaler i en tand med en rot är ca 5 km. Pulpan kan dö av karies, mekaniska skador, mm. så amalgam behöver inte alls vara inblandat. De bakterier som etablerar sig i dentinkanalerna är ofta streptokocker, inte S. mutans, som vållar karies, utan vanligast S. fecalis.

Desinfektionsmedel och aldrig så noggrann sterilisering av roten vid endodontibehandling är helt ineffektiv för att ta kål på bakterierna i dentinkanalerna. Den enda rimliga slutsatsen är att man inte bör gå omkring med en död tand i munnen. Price egen uppfattning var att en frisk människa med starkt immunförsvar ofta kunde tåla att ha en rotfylld tand men att man, när man övervägde rotfyllning, skulle överväga om det fanns sjukdomar hos patienten eller hans närmaste släktingar. Hjärtproblem, nervproblem eller reumatiska åkommor var direkt motiv att inte ha rotfyllda tänder och att ta bort de som eventuellt redan fanns. Price drog slutsatsen att det var de som kunde mobilisera ett tillräckligt starkt försvar på platsen för infektionen som klarade av att ha rotfyllda tänder. Personer med mindre aktivt immunförsvar utvecklade allvarliga problem. Perioder av påfrestningar (näring, graviditeter, andra infektioner) kunde orsaka utvecklande av symtom som försvann när belastningen från tänderna hävdes.

Price stora insats var att han systematiskt började att placera rotfyllda och infekterade tänder från sjuka

människor under huden på kaniner. En annan metod var att göra ett extrakt från tanden, filtrera bort bakterier och injicera extraktet på kaniner. Genomgående fick kaninerna samma problem som tändernas tidigare ägare. Price kunde visa att bakterier visserligen kunde etablera nya kolonier på olika ställen i kaninerna men att det framför allt var produkter från bakterierna som ställde till sjukdomar. Genomgående effekter var en sänkning av nivån av joniserat calcium i blodet och lymfocytos, ofta lokala blödningar i olika organ och viktminskning. Price kunde inte identifiera bakteriegifterna men konstaterade att de var synnerligen resistenta mot olika behandlingar, t.ex. kokning och autoklavering, något som dödar levande bakterier.

Dagens situation

Huggins i Colorado, som har Price’s orginaldata, har börjat upprepa försöken. Resultaten är samma. Huggins

hade preliminära resultat som tydde på att de aktiva ämnena var av lipidnatur. Det är inte osannolikt eftersom många små fettliknande ämnen har en synnerligen kraftig effekt på kroppens normala processer (t.ex.

leukotriener). En annan kandidat till effekterna är TNF, tumör nekros faktor. Det finns ett nytt arbete som visar att härdarna under tandrötterna innehåller TNF. Ämnet är en substans som bildas av immunsystemet och dödar

celler. Det löser upp benvävnad. Jag hoppas att D. Schwarzendruber, immunolog vid Univ. of Colorado kan ha något inflytande så att Huggins resultat blir ordentligt publicerade. Det skulle även vara synnerligen önskvärt att fler kunniga biokemister och immunologer ägnade sig åt problemet. Vera Stejskal är den som borde hålla i sådana studier och borde ges resurser till det.

Price publicerade studier är fulla av fallrapporter om patienter med olika sjukdomar, mest hjärtbesvär, reumatiska åkommor och nervstörningar där implantering av rotfyllda tänder från patienterna på kaniner i flertalet fall producerar samma symtom hos kaninerna. Även efter Price studier finns ett stort antal rapporter om att tandbehandlingar som innefattat blödning åstadkommit en bakteremi, oftast kortvarig. I enstaka fall kan emellertid bakterierna orsaka allvarliga hjärtkomplikationer.

Det kan synas att Price studier är för gamla för att vara av något värde. Tvärtom, det anmärkningsvärda är noggrannheten och omfattningen av denna forskning, hur man tigit ihjäl den för att man inte gillade resultaten ochatt man kan utföra 24 miljoner rotfyllningar per år (USA) med människor som försökskaniner när grava resultat från ADA:s förste forskningschef visade att de djuriska kaninerna dog eller blev allvarligt sjuka av behandlingen.

"I samband med tandbehandling kan bakterier tryckas ut i blodkärlen. Bakterierna når sedan hjärtat eller höften och kan bilda kolonier på hjärtklaffarna eller vid höftledens implantatytor.

Detta kan inträffa även utan tandläkarbehandling. Det gäller exempelvis tänder med stora förluster av stödjande benvävnad. Tänderna är då mer rörliga än normalt och vid hopbitning rör sig tanden och bakterier kan tryckas ut i blodet. Samma sak kan hända om tanden har en bobba vid rotspetsen.

Varje infektion påverkar kroppen, men vissa individer tål mer än andra innan symtomen blir märkbara. Det är i samtliga fall viktigt att försöka få bort orsaken till infektionen. Tyvärr finns det tänder där man aldrig lyckas få bort inflammationen. Inte ens om man rotfyller, avlägsnar rotspetsen och skrapar bort inflammerad vävnad från benet är det säkert att man klarar tanden. Som en sista åtgärd kan man då tvingas avlägsna hela tanden. Det är först då man med säkerhet kan fastställa vad som orsakat besvären".

Birger Rockler

(Rotfyllnadspreparat N2 som förbjöds 1974 innehåller potenta substanser eugend, parafarmaldehyd, phenylkvicksilver och blymönja).

Läs också om följande


images-(42).jpgLyckad historieförfalskning då Professor P.O.Glantz fastslår att

Amalgam är stabilt och avger inte kvicksilver.

Professor ägnade sig åt historieförfalskning.

En dupering som än i dag 2013, resulterar i att kvicksilverförgiftade patienter ej får relevant vård.

Läs mer om > Historieförfalskningen


Bristande-etik.jpg

Professors bristande 

forskningsetik lade grunden för oetisk forskning på foster och barn.

Det osanna fastställandet att amalgam är stabilt och avger inte kvicksilver, har resulterat i outtalade forsknings experiment, medförandes att  hundratusentals foster och barn exponerades och exponeras än idag för läckande kvicksilver från amalgam.

"Att det kan uppstå fosterskadande effekter av läckande kvicksilver från amalgam på djurfoster är vetenskapligt bevisat och allmänt accepterat. Djurstudier visar att små mängder amalgam under fosterstadiet kan ge bestående skador i vuxenlivet som sämre minne och inlärningsstörningar (DAMP syndrom)".

(Utdrag från docent, Dr. Med och leg. tandläkare Magnus Nylanders bok "Fri från amalgam")

Amalgametablissemanget kräver dock mer forskning och experiment, där det tydligt måste visas att också mänskliga foster skadas för att acceptera att ett samband föreligger.

Läs mer om > Bristande forskningsetik

Läs mer om > Amalgametablissemanget


forskningsfusket-sa-blir-du-lurad-av-kost-och-lakemedelsindustrin-4.jpg

Forskningsfusk vilseledde riksdag och regering.

I Juni 1982 motiverade Läkarförbundet avslag i ett remissyttrande (SOU 1982/83:1) på flera amalgamkritiska Riksdagsmotioner. Detta med referens till professor P.O Glantz (et. al.) framfuskade fastställande att:

Det dagliga intaget av kvicksilver via födan är 10-30 ggr större än den maximalt tänkbara mängden kvicksilver från 20 amalgamfyllningar”.

Den vetenskapliga sanningen är den motsatta. I läkartidningen (1986) rapporterade docent, Dr. Med och leg.tandläkare Magnus Nylander och forskarkollegan Jan Weiner att vissa amalgambärare kan ha en anmärkningsvärt hög kvicksilverexponering, med ett dygnsupptag på närmare 100 µg per dygn (alltså ca 160 gånger mer än de 0,6ug som Proffesor P.O.Glantz påstår). (Från docent, Dr. Med och leg. tandläkare Magnus Nylanders bok "Fri från amalgam")

Riksdagsmotionerna avslogs. Vad hade politikerna att sätta emot ett sådant ‘vetenskapligt välbelagt’ konstaterande från en professor? Inte visste politikerna att siffrorna var framfuskade och fabricerade från ett försök med en amalgambit upphängd i ett glas destillerat vatten.

Läs mer om > Forskningsfusket


kvicksilvervarning.jpgLorem

Professor vilseledde och mörkade risken för

kvicksilverförgiftning.

Patienter blev förgiftade.

I tandläkartidningen 22/81 fastslås följande av Socialstyrelsens övertandläkare Thomas Kallus med

Socialstyrelsens vetenskapliga rådsmedlem professor P.O.Glantz tysta samtycke. "Vid inserering och borttagande av amalgam utsätts patienter för inhalering av kvicksilver. Den här formen av exponering torde för patienten helt sakna betydelse ur toxikologisk synvinkel" 

Påståendet saknar all vetenskaplig förankring och är en avsiktlig vilseledning. Vid t.e.x. putsning utan sug kan kvicksilverhalten i munhålan uppgå till långt över 4000 ug/m3 luft. Att dessa halter kan leda till kvicksilverförgiftning står utom all tvivel. De parametrar som avgör om man blir kvicksilverförgiftad eller inte, är dels mängden och tiden för exponering, och dels patientens känslighet för kvicksilver.

Med denna vilseledning gav Socialstyrelsen och dess vetenskapliga rådsmedlem professor P.O.Glantz, fortsatt klartecken till landets tandläkare, att sätta i och ta bort amalgam genom att borra, slipa och putsa obegränsat. Detta utan att behöva ta hänsyn till några restriktioner eller skyddsföreskrifter. Följden blev ett stort antal kvicksilverförgiftade patienter, varav många akut förgiftade.

Läs mer om > Kvicksilverförgiftning


Professorns dupering av Socialstyrelsen

och dess chef Barbro Westerholm

images-(22)-2.jpgI ett duperat tillstånd gjorde Socialstyrelsens chef Barbro Westerholm följande uttalande i TV den

22 maj 1985 där hon bedyrade att:

"Amalgam är en väl utprovad produkt och någon risk för kvicksilverförgiftning finns inte med den produkten. Det är min bestämda åsikt."

Mot bättre vetande väljer läkemedelsbiverkningsexperten Barbro Westerholm att ta till sig professor P.O.Glantz dupering om att läckande kvicksilver från amalgam är extremt oskadligt och helt utan biverkningar (utöver mycket sällsynta allergier/lichenförändringar).

Det finns inga läkemedel som är helt utan biverkningar. Kvicksilver som är ett av världens giftigaste ämnen, ger självklart också biverkningar av många olika slag. Detta har många vetenskapliga publikationer och beprövade erfarenheter visat.

Läs mer om > Duperingen


Dubbelmoral-2.jpg

Professor hycklar om evidens.

Professor P.O.Glantz förkunnar att evidens är otroligt viktigt. Han har dock en motsatt agenda också.

På SBU:s evidens hemsida http://www.sbu.se/sv/Vetenskap--Praxis/Vetenskap-och-praxis/2109/ finns t.e.x. följande uttalande från 2004 av professor P.O.Glantz.

"Många tycks till exempel anse att när en tandersättning sitter på plats och själva hantverket är klart, då är patienten färdigbehandlad. Men det är ju då den verkliga behandlingen börjar! Det är då man måste följa upp vad som händer, och om patienten får komplikationer eller biverkningar".

Hycklande därför att det står i stark motsattsförhållande till professor P.O.Glantz faställande om att läckande kvicksilver från amalgam är extremt oskadligt och helt utan biverkningar (utöver mycket sällsynta 

allergier/lichenförändringar)

Läs mer om > Hyckleriet.


Psykfall-1.jpgLorem

Professor psykklassar och diskriminerar hel patientgrupp.

I Läkartidningen 47/81 fastslår professor P.O.Glantz följande:

 

”Det finns alltid anledning att ta patienters uppgifter på allvar. Det faktum att vissa av dessa patienter har somatiska symtom på psykogen bas innebär inte att de ‘avfärdas’ eller att vi är ‘blinda’ för tänkbara mekanismer utanför våra specialområden utan att vi understryker ett välkänt och väldokumenterat fenomen, som för dessa patienter innebär att diagnosen skall leda till psykiatrisk/psykologisk men ej till odontologisk behandling” samt ”Följaktligen kan en allmäntoxisk påverkan enligt Hansons teorier helt uteslutas”.

  .

Ett fastställande som duperade Socialstyrelsen, tandläkare, läkare, riksdag, regering, media, myndigheter, rättsväsendet och en stor del av det svenska folket samt psykklassade en hel patientgrupp.

Läs mer om > Det omoraliska i att ovetenskapligt utmåla en hel patientgrupp som psykiskt sjuka.


Tingsraett.jpg

Professor Per Olof Glantz vägrade besvara patients frågor och anklagelser. Lyckades istället få patienten fälld i domstol för ofredande.

 Läs mer om > Rättegången


Etablissemangets fastställande att Amalgam är stabilt och avger inte kvicksilver har resulterat i en kvicksilverförgiftningskatastrof.

 

 Läs mer om > Etablissemangets försyndelser

16892dc82c95246d78e6388b7153708f.jpg


Bevis.jpgLorem

Professor P.O.Glantz och etablissemangets förnekelse om amalgamets biverkningar.

Professor P.O.Glantz och etablissemangets anledning till att inte vilja ha några bevis torde vara att prestigemässigt vidmakthålla deras fastlåsta tes om att Amalgam är stabilt och avger inte kvicksilver.

Om etablissemanget skulle tvingas erkänna, att dom har haft fel och har ett har ett stort ansvar för att uppemot 500.000 svenskar kan lida av biverkningar från kvicksilverförgiftning, skulle detta få katastrofala följder. Det finns då en risk att erkännandet skulle utplåna deras heder, status och avslöja deras samvete, moral, etik, samt skamfila deras rykte.

Eftersom dessa begrepp är bland de värdefullaste en människa har, skulle det vara katastrofalt om de ifrågasattes. Därför är det helt otänkbart att etablissemanget skulle erkänna sina försyndelser.

I början av 2013 samlades delegater från cirka 150 länder till den femte och avslutande rundan i förhandlingarna om kvicksilver inom ramen för FN:s miljöprogram, UNEP.

Den nya kvicksilverkonventionen som delegaterna kom överens om, kommer att omfatta kvicksilvers hela livscykel, från primär gruvbrytning till avfall och slutförvar. Detta genom begränsningar och förbud som i de flesta fall kommer att gälla från 2020. Detta med ett enda undantag - kvicksilver i amalgam.

Etablissemmanget har lobbat stenhårt och lyckats med bedriften att få amalgam undantaget för restriktioner och förbud. Det finns enligt etablissemanget två säkra förvaringsmetoder för kvicksilver. Det ena är isolerade bergrum. Det andra är i tänderna på folk. Så länge amalgamet sitter i munnen gör den ingen skada för miljön.

Det är dock glädjande att konventet i sin slutdokumentation ändå uppmanade deltagarländerna att verka för en utfasning av amalgam. Sverige, Norge, Danmark, Ryssland och i viss mån Japan är dom länder som hittills har infört förbud mot användningen av amalgam.

Om etablissemanget ändå skulle vilja ha bevis för att läckande kvicksilver från amalgam är skadligt så finns det att tilglå.

Läs mer om > Bevisen